En blogg om mitt livs största kärlek - Jean och våra samt mina barn. Våra vänner får också plats.
Om vardagen och livet... men framför allt livskvalitet! Hur hittar man den?!
Reflekterar på tåget som passerar med gigantiska bokstäver på sidan "Snälltåget". Hur kan ett tåg vara snällt? Är ju en maskin. Får en historisk resa tillbaka till gymnasiet tiden och en klass som jag gick...
Slutade den och började på Psykologi istället, eftersom Tyska inte var något för mig. Kommer på efter en liten stund att snälltåg kommer naturligtvis från tyskans snell, dvs snabbt. Tåget som går snabbt, snabbtåg... Så lite tyska sitter tydligen kvar.
Jag går ombord på pendeln till Arlanda och kan nu gå tillbaka till mitt strategi-tänk om hur jag ska hjälpa mina nya härliga grupper på Swedavia att nå nya höjder.
Läser i "Mitt Kungsholmen" tisdagen den 7 juli 2015 artikeln med rubriken;
"Få känner till att fisk kan skada framtida barn.
Bara 10 % av kvinnorna mellan 18 och 29 år känner till att de inte bör äta fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern mer än tre gånger om året då det kan påverka deras framtida barn.
Fisken innehåller dioxin och PCB, vilket lagras i kroppen och förs över till barnet om man blir gravid. Ämnena kan påverka barnets hjärna, immunförsvar och hormonsystem, enligt Livsmedelsverket."
Tråkiga nyheter som späder på ytterligare en verklighet som många blundar för eller inte känner till.
Ja, jag kan väl inte säga att det har varit en anstormning till min blogg. Så då får jag tänka om och kanske tänka rätt. Vad nu det är?
Funderar hur jag ska komma ut i media bruset och om jag ens vill... Jo, jag vill! Jag bestämt för jag vill balansera upp mot den underliga pop-/idol kultur vi nu har idag.
Läser i gårdagens Metro 2015-10-14
och en artikel om att Beyonce kravlista när hon nu kommer till Stockholm. Förutom titansugrör och handkarvde isbollar kräver hon nya toaletter och rött toalett papper? Vart är vi på väg?! Dessa människor må vara välsjungande, men definitivt inte förstått sin miljö de lever i eller ett goda föredömen för de unga.
Så jag står här varje vardagsmorgon på perrongen under några minuter i väntan på tåget till jobbet och funderar på livet och vad som egentligen är viktigt...
Och en sak som jag kommit fram till är att byta till nya toaletter och rött toalettpapper är knappast en miljöfrämjande åtgärd eller viktigt.
Missförstå mig nu inte! Jag tycker Beyonce har en bra sångröst och är vacker, men där stoppar det. Orättvis bedömning, absolut! Jag känner henne ju inte, men det hon ger sken av gör att jag inte vill lära känna henne bättre heller.
Dock är det ett faktum att hon är mångas idol och hon avgudas. Till och med en bronsstaty i sin hemstad.
Men är detta våra nya föredömen och de som ska leda de unga? Hoppas verkligen inte det! Då kommer det finnas engångsplast toastolar och rött toapapper på ICA framgent och vare sig utvecklingen eller framtiden kommer verkligen inte gå åt rätt håll. Får flash backs från B-filmen "Idiocracy" http://www.imdb.com/title/tt0387808/
Och det kan jag säga känns inget bra alls!
Så jag hoppas istället att ungdomar dvs vårt framtida hopp och de som ska ta hand om denna värld lyfter blicken och ser på de riktiga hjältarna istället enligt mig. Personer med civilkurage, som faktiskt tror och verkar för en bättre värld som Malala Y, Nelson M, Biko och så vidare. Vi hade nyligen en mängd stora artister som gav sina röster till fantastiska filmer om vår värld. Moder NaturHavetVattenJord
Mer av detta och mycket mindre "nya toalettstolar artister" tack!
Gillade ni detta inlägg hoppas jag ni delar så vi får upp en bra och sund diskussion!
Det är en myt att välstånd kräver ständig tillväxt.
När regeringar i hela världen vill öka konsumtionen i krisens spår är det hög tid att inse att miljön inte tål en evigt växande ekonomi, skriver Christer Sanne.
Äntligen vill man utropa, äntligen vågar ett offentligt sanktionerat organ säga att tron på fortsatt ekonomisk tillväxt är fantasier och önsketänkande! Dessutom kan man peka på konkreta och trovärdiga alternativ.
Rapporten ”Prosperity without Growth?” (Välstånd utan tillväxt?) av professor Tim Jackson sammanfattar arbetet i den stående kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien. Den bekräftar att engelsmännen ligger i framkant i den frågan – åtminstone idémässigt. Ledande brittiska politiker talar seriöst om ”one planet living” – en tanke som kan ligga nära till hands när 60 miljoner trängs på en liten ö, utan något imperium längre och dessutom med enastående naturlandskap att värna om.
Att särskilt västvärlden konsumerar mer än jorden tål är välkänt. Ändå försöker regeringarna världen över att föra en keynesiansk politik för att stimulera till ännu mer konsumtion nu när det ekonomiska maskineriet haltar. Allt läggs till rätta för detta syfte; alla åtgärder värderas efter om de ska få konsumenterna att öppna plånboken.
Men att tro att tillväxten kan bli godartad är självbedrägeri.
Begrepp som ”dematerialiserad produktion” och en miljövänlig tjänsteekonomi har valsat runt länge, liksom föreställningar om teknologiska lösningar på miljöproblemen. Alla förbättringar äts upp av ökade volymer i ekonomin. Därför är det hög tid, säger rapporten, att vakna upp ur dessa myter för att avvärja en miljökatastrof.
Nu lever vi i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.
Här tvekar inte rapporten, vilket är befriande. Titeln frågar om det går att leva rika liv utan tillväxt och svaret är ja, på vissa villkor som den undersöker.
Tillväxt innebär ju konventionellt ökad ”prosperity”, alltså närmast välstånd. Men Jackson och hans kolleger vidgar begreppet till vad jag vill kalla ”välfärd” i det ordets grundläggande mening: att ”fara väl”, att blomstra fysiskt, psykologiskt och socialt genom att delta i samhället och det sociala livet. Man lyfter fram människors förmågor som avgörande snarare än materiell konsumtion. Man visar också att materialistiska människor mår sämre än de som lever i samklang med sin omgivning.
Liksom att vårt välbefinnande ökar om vi vet att andra också har det bra. Att måttliga inkomstskillnader och den tysk-fransk-skandinaviska samhällsmodellen med mer statsingripande skapar mindre missförhållanden än den angloamerikanska kapitalismen.
Rätt politik kan ge ett sådant utvidgat välstånd utan ekonomisk tillväxt. Men då måste vi låsa upp strukturer i vår samhällsform som nu är totalt införstådd med – ekologiskt omöjlig – tillväxt. Både i fråga om konsumtionsmönster och makroekonomisk struktur.
Nu växer konsumtionen men inte för att vi behöver mer utan för att den är ett språk. Vi konsumerar inte för att bli mätta och klädda utan söker socialt mervärde, nyheterna, kicken, anseende i andras ögon. Att nonchalera de sociala kraven är att ställa sig utanför samhället.
Signal- och statusvärdet är oerhört starkt och backas upp av företagen som vill sälja, och lika mycket av staten som fruktar instabilitet. Därför visar staten ett Janusansikte: manar alla att vara aktsamma om miljön men hejar samtidigt på konsumenterna. För att de ska kunna ta sig ur statuskonsumtionens sociala logik krävs en omvänd politik från staten: inte påbackande utan frigörande.
Konkret och praktiskt i skattesystemet, i utbildningen, i stads- och trafikplaneringen, i regler för reklam och så vidare.
Jackson efterlyser också en annan makroekonomi som verkligen skulle vara ekologiskt uthållig: ett sätt att hantera investeringar, produktion och konsumtion, offentliga utgifter och arbetsmarknad som löser finanskrisens akuta problem men också de globala överlevnadskraven, våra barnbarns livsmiljö. I det perspektivet blir stimulanspolitiken kontraproduktiv, även om den innehåller vissa gröna inslag.
Den blir en Döbelnsmedicin som ger en kort respit till priset av ett tillstånd ”i morgon sjufalt värre” (för att citera Runeberg) när dagens generositet mot banker och storföretag leder till en framtida statsskuld som låser in samhället i en fortsatt, förödande tillväxt.
Så dominerande är tillväxtparadigmet, menar Jackson, att nästan inga moderna ekonomer – och det måste finnas tusentals ekonomiprofessorer i världen – gett sig i kast med frågan hur en ekonomi utan tillväxt skulle kunna fungera.
Ett undantag är Peter Victor. Han har utvecklat en modell för låg/noll-tillväxt och skisserat sådana alternativ till den kanadensiska ekonomin de kommande 30 åren.
Victor visar att risken för kollaps är reell: ett av hans alternativ leder till skenande statsskuld, ökad arbetslöshet och fler fattiga.
Men han beskriver också ett alternativ som förmår hantera alla dessa variabler och minska arbetslösheten, fattigdomen och den offentliga skuldsättningen. Det är ett recept för mindre växthusgaser i ett ekonomiskt och socialt stabilt samhälle; det beskrivs som ”resilient” i analogi med ekologiska system som förmår uthärda störningar och förändringar.
Två särdrag utmärker detta goda alternativ: fördelningen av investeringarna och nya mönster på arbetsmarknaden. Privata investeringar minskar kraftigt och den offentliga ekonomin ökar, både investeringar och tjänster. Allra mest avgörande är kanske att arbetsvolymen krymper och arbetet fördelas genom kortare arbetstid per person. Därmed undviker man arbetslösheten och följder som fattigdom och sociala problem. Inkomsten per capita stiger först men planar sedan ut. Modellen visar att det finns ett spelrum för att stabilisera ekonomin utan att sätta tillväxt främst. Den viktigaste insikten är hur konsumtionen med dagens ordning används för att driva tillväxten (i tanken att ”mer är bättre”) och privata investeringar i sin tur driver den förnyelse som stimulerar konsumtionen.
Investeringar blir centrala även i en hållbar ekonomi. Men inte för att blåsa upp en konsumtion – som ändå inte gör oss lyckligare – utan för att skapa nya infrastrukturer, för att införa en fossilfri ekonomi och hantera andra ekologiska problem och befrämja sociala mål.
Detta kräver en ny syn på investeringar. Av tradition brukar man investera för att öka arbetets produktivitet, så att insatsen kan betala sig, bli lönsam. De investeringar som nu krävs måste bedömas från andra utgångspunkter. De kan rädda ekosystemen och ge sociala vinster men kanske inte räknas hem kortsiktigt i ökad lönsamhet.
Det kräver att vi slutar att betrakta den offentliga sektorn som det nödvändiga onda som ska korrigera marknadens misslyckanden. Tvärtom visar finanskrisen att staten behöver spela en aktiv roll för att upprätthålla ekonomisk stabilitet och för att få till de nödvändiga långsiktiga investeringarna.
Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.
Staten kan dock aldrig reduceras till ett verktyg för att maximera tillväxten, det ”är en skrämmande vrångbild av vårt gemensamma goda och våra bärande mänskliga värden”.
Jackson låter nästan som en lärobok i demokrati när han betonar att staten är vår; vårt verktyg för att skapa den framtid vi vill ha.
I dag är det bara de demokratiska institutionerna som kan låsa upp de strukturer som gör samhället beroende av tillväxt och ökad konsumtion för att bevara stabiliteten. Bara genom staten kan vi medborgare skapa en makroekonomi som är ekologiskt ansvarig och en samhällsmiljö som låter människor blomstra och delta i samhället och det sociala livet utan ständigt ökande konsumtion.
Dricks är en frivillig betjäningsavgift till servicepersonalen. Ordet kom vid 1500-talet och från det tyska "trikgeld" och betyder dryckespengar, dvs att man bjöd de anställda på ett glas öl eller brännvin.
Dryckesjournalisten Anna Norström tycker att man ska ge dricks, men samtidigt vet man inte om det kommer servitrisen/servitören till godo. Många gånger när man betalar med kort går det rakt ner i restaurangägarens ficka istället.
Universitetslektor Paula Mulinari håller på med en studie om dricks och säger att i Sverige är, till skillnad från många andra länder, dricksen inte den största inkomsten. Men med ökad otrygghet och tillfälliga anställningar kan dricksen börja bli en viktigare del. Under de senaste 10 åren har hon sett att frågan diskuteras mer och mer och mycket beroende på att vi ökar denna typ av tjänster.
Jag kan hålla med facket också eftersom arbetsgivaren säger att "vi behöver inte öka era löner för att ni får ju dricks".
Och om man nu ger dricks, kommer nästa svåra fråga; hur mycket dricks ska man ge? Ska man runda av uppåt, ge 10% eller rent utav inget alls? Dricks i Sverige är oftast kutym att ge 10%. Vanligt är dock att runda av till en jämn summa. Men samtidigt säger man att det är bättre inget än lite. Det kan alltså vara bättre att inte lämna något än att lämna mycket lite. Den som inte ger något kanske signalerar missnöje med servicen?
Variationen är stor i olika länder och för att förstå lokal kutym är ett tips att kolla med landets turistbyrå. Hur mycket dricks varierar nämligen. I USA förväntas det att man ger minst 15-20% och i vissa länder är det oartigt att lägga kvar småmynt.
I Kina och Japan kan det till och med vara oartigt att lämna dricks. Så när vi är på vår favorit restaurang China resonerar jag som så; att eftersom restaurangen gärna vill efterlikna så mycket som möjligt den kinesisk kulturen, så ska vi alltså inte ge dricks, men nu är oftast serveringspersonalen inte kineser, så då kommer man in ett nytt dilemma naturligtvis!
Ok, så nu har jag inget regelverk att hålla mig till? Vad gör man då... Jo, då får man vara lite innovativ och komma på sin egna lösning kanske, när alla andra inte vägleder en. Så jag resonerar som följer; vi är stamgäster (utan några förmåner eller rabatter) så indirekt säkrar vi deras löner att genom att ofta komma dit, och därför gynnar vi att deras arbetsplats/restaurang fortlever.
Känns som man skapar en distans till människan genom att ge dricks. Kan vi inte bara avskaffa dricksen och ge service personalen lön som har en vettig nivå och slippa diskussionen om dricks överhuvudtaget? Då blir det istället en schyst lön, och ett ordentligt tack istället kanske mer uppskattat av servicepersonalen?
Normalt sätt brukar jag inte ha ifrågasätta andra människor men det finns en grupp människor, företrädesvis vissa jägare (långt från alla), som anser de står över alla andra människor och djur.
Jag är inte någon djurrättsaktivist eller liknande, utan mer av en människa som reagerar över att vi som människor nu verkligen borde ”ställa in oss i ledet” i den fauna vi lever ,och faktiskt ta vårt ansvar generellt sätt i vår värld (borde lyssna mer på hur "native americans" tänkte).
Som det är nu har vi tagit på oss rollen att vara Gud (genmanipulation etc), bödel (bestämt vilka djurarter eller växter som ska leva eller inte) eller förstört enorma landmassor (i form av dagbrottsgruvdrift, kolfält eller regnskogsskövling) eller förorenar vår värld pga av kortsiktiga ekonomiska intressen istället för att tänka hållbarhet och långsiktigt. Detta beteende ser vi redan slår tillbaka i form av t ex väderförändringar och kommer säkert öka i omfattning även om vi försöker stoppa miljöförstöringen. Miljötänket går på tok för långsamt!
När jag läser i media så har vi en pågående och intressant diskussion vad gäller vargar i Sverige. Intressant för att det är 2000-talet och vi borde vara både belästa och kunniga på vår omvärld pga av internet och att forskningen har gett oss mer fakta, men vad gäller vargen så är vi helt okunniga tydligen. Naturen har balanserat sig i miljontals år, varför skulle den balanseringen (mindre bytesdjur = mindre antal rovdjur) inte fungera just nu? Vad hände som gjorde att människan fick mandatet att justera antal djur?
Det finns en webbsida som heter ”Varg fakta” som ser ut som en objektiv och faktabaserade sida, men när man läser den är budskapet tydligt att så inte är fallet. Detta är en webbsida, skapade av personer som är negativ till vargar, för att få människor att tro att de är fakta. Inget kunde vara mer fel!
Jag skulle vilja att Uppdrag Granskning gör ett reportage av dessa ljusskygga personer och tar fram dem i ljuset och belyser det som är sant eller inte.
"Vargfakta" påstår att 1000-tals människor blivit dödade av varg etc låter knappast rimligt om det inte funnit fog för det, t ex om människan klivit in i deras revir och blivit skadade hade det inte spelat någon roll vilket djur det varit.
Allt i från älg, björn, tiger, lejon etc kommer agera. Ibland undrar jag vilken planet människan kommer och om vi egentligen är så kompetenta att förstå vår del i denna värld och att vi kan hantera det på ett klokt sätt. Jägares syn på deras dödande, lyssna vid 1:12 på denna här videon där jägaren tycker det är ”trevligt” att se hur dödandet gick till eller att jägarnas integritet inte uppfylls i skogen pga av att kameror sätt ut där. Lite länkar och infallsvinklar;
- Det här är så känsligt, så oerhört känsligt. De tror ju att det här är nåt sorts angrepp på jägarkåren och landsbygdsbefolkningen. Men det är inte alls det handlar om. Tvärtom har vi försökt förstå varför det här händer. Fotnot: "Vargkriget" visas i SVT2:s Dokument inifrån klockan 20 på söndag.
Läste DI artikeln fredagen den 16 januari 2015 av journalisten Kim Lundin, om att samtidigt som klimatlarmen blir allt skarpare ökar Vattenfall sina utsläpp av växthusgaser.
Klimatproffessorn Johan Rockström säger att 2015 kommer bli ett ödesår eftersom klimatmötet i Paris och nya mål i FN där 200 stats- och regeringschefer kommer sätta riktningen på många år framåt.
Detta trots att statens kraftjätte länge utpekats som Europas värsta miljöbov och har lovat sänka utsläppen?! Medan Sverige i övrigt har lyckats sänka utsläppen med 1,6 miljoner ton fortsätter alltså helstatliga, dvs "vårt", Vattenfall att släppa ut enorma mängder koldioxid, senaste siffrorna uppgick till 88,4 miljoner ton (2013). En ökning på 4 procent. Därmed släppte vårt eget bolag ut dubbelt så mycket som Sveriges samlade utsläpp, 45 miljoner ton.
Orsaken är att det finns nya fossileldande (brunkol) kraftverk i Tyskland, säger Vattenfalls strategichef Tomas Björnsson. Vattenfall har de senaste åren satsat ytterligare tiotals miljarder kronor på ännu fler kol- och gaseldande kraftverk.
Men Strategichefen utför bara det som ledningsgruppen godkänt och ytterst ansvarig är VD Magnus Hall. Han tycker "Det är inte bra att utsläppen ökar", men det är ju i strid mot Vattenfalls egna mål eftersom de ökar utsläppen av koldioxid.
Brunkolsgruvorna blev en het valfråga i valrörelsen 2014, och det har gjort att försäljning av brunkolsverken ska säljas "om regeringen ger klartecken", enligt Magnus Hall. Han säger dock att tillväxten ska främst ske inom förnyelsebar energi, bl a vindkraftverk, där de satsar många miljarder kronor.
Vattenfall ska nu skapa en ny organisation och bli mer europeiskt. Jag hoppas då bara att Vattenfall blir bättre på att lyckas nå sina mål, för hittills har det varit katastrof.
Jag som svensk blir besviken och bedrövad att man inte har en bättre företagskultur som ser till att man skapar ett mer hållbart och långsiktigt statligt företag. För hur det nu än är så är det statligt = du och jag äger det.
Tänk om jag skulle få den utmaningen att hjälpa Vattenfall att bli ett modernt företag där värdegrunderna var att se till att hållbarhet (sustainibility) skulle vara överst på dagordningen och att man skapade mål som Sveriges befolkning kunde vara stolta över?
Vore en fantastisk utmaning och jag skulle ta den direkt om tillfället gavs!
Slutade den och började på Psykologi istället, eftersom Tyska inte var något för mig. Kommer på efter en liten stund att snälltåg kommer naturligtvis från tyskans snell, dvs snabbt. Tåget som går snabbt, snabbtåg... Så lite tyska sitter tydligen kvar.
Jag går ombord på pendeln till Arlanda och kan nu gå tillbaka till mitt strategi-tänk om hur jag ska hjälpa mina nya härliga grupper på Swedavia att nå nya höjder.
